Ho Chi Min City, Vietnam
Bussen från PP gick väldigt smidigt. När de släppte av mig var det direkt några motorcykel-taxis på mig men efter blivit varnad om att de ofta rånar en sa jag bestämt nej och lyckades tillslut skaffa mig en taxi från det bra taxikompaniet Vinasun. Väl framme vid mitt hostel Vietnam inn Saigon visade det sig att taxichauffören inte kunde ett ord engelska. Jag hade nämligen frågat om det gick att betala i dollar eftersom jag inte hade några vietnamesiska dong än. Dollar och dong kan ju låta lite lika så han hade nickat men när jag skulle betala gick det inte. Men det gick att betala med kort, något jag inte gjort sedan Oslo-tider.
Lärde mig snabbt att ingen taxichaufför kunde engelska.
Hostelet var sjukt stort. Totalt 9 våningar och man hade nyckelkort för rummet och för att kunna åka upp med hissen. Mitt dorm var skönt svalt, ibland frös jag till och med, utan fönster. Något som gjorde att man kunde sova i evigheter kändes det som.
Där träffade jag Lottie som jag kom att hänga mycket med.
Stötte ihop med Stian som jag träffade på Grannys på Bali, och senare i Siem Reap. Han skulle med ett flyg senare så vi gjorde sällskap till lite middag. Senare gjorde jag mig iordning och gick upp till baren på 9 våningen, roof top bar!
Lottie stannade inne den kvällen men jag och en kille från Texas gick till en gata, folk kallar den backpackerstreet, där folk satt i plaststolar längs båda sidorna om vägen. Man blir ihopklämd med folk man inte känner, så det är ett väldigt bra sätt att träffa nya människor. Vi hamnade bredvid två tjejer från Sverige och en kille från Australien. Tjejerna Johanna och klara var två dagar in på sitt 3-4 månaders äventyr och skulle till många av de ställen jag varit på. Så satt länge och tipsade och pratade om min resa. Blev oerhört avundsjuk på dom som har hela resan kvar och kände ett vemod över att jag har närmare till slutet än till början.
Vi satt ganska länge på dessa stolar och språkade om allt möjligt. Tiden går snabbt i denna stad, man tror man kommer hem tidigt och så är klockan 3 på natten.
Vi drog vidare till en liten pub, med ett litet dansgolv och biljardbord.
Dagen efter hade jag bokat och betalat för en dagstur till Chu Chin tunnlarna, men när klockan ringde och jag låg under ett varmt täcke i ett svalt mörkt rum kändes det helt oviktigt så skippade det. Gjorde inte mycket, gick runt i området lite. Åt middag med Johanna och Klara som drog vidare dagen efter. Den kvällen blev ganska tidig då vi stannade i baren på taket tills det stängde, och sedan bara gick och köpte mat innan vi la oss.
Som sagt, väldigt lätt att ligga och sova länge i mitt dorm. Men lyckades tills dra mig upp och ta mig till War monument museum, som så klart handlar om Vietnam kriget. Väldigt gripande och tungt. Oerhört intressant.
Den kvällen gick allt lite snett och jag drack av någon anledning mer än jag någonsin gjort tidigare. Sov hela dagen efter, hade en märklig bakfylla på kvällen, fick lite panik att det var nåt som var fel och rände runt i en taxi för att försöka hitta en klinik, som var stängd. Under tiden gick det över till mer vanlig traditionell bakfylla så jag lugnade ner mig och spenderade natten framför YouTube. Var fortfarande trött dagen efter och låg i sängen hela dagen,är ju bra på sånt om jag får lust. Bokade dock turen till tunnlarna igen och även en nattbuss till Dalat för natten efter,
Kl 8 var jag nere i foajén för att bli upphämtad och åka till tunnlarna. Vi var några stycken som väntade i en timme innan den kom. Jag var helt otroligt trött och insåg att skippa frukost inte varit så smart. Bussresan tog 2 timmar, med ett stopp på ett ställe där dom gjorde konst på plattor med äggskal och musselskal. Fick i mig en smoothie. Väl framme vid tunnlarna visade det sig att varan grupp var superstor, typ 40 pers. Så hela upplevelsen blev inte riktigt som någon tänkt sig. Det var svårt att se och höra. Man fick inte se så mycket av själva tunnlarna, vid ett tillfälle fick vi pröva gå ner i en, jag valde att svänga av och bara göra det kortaste då jag blev klaustrofobisk. Vi fick också pröva att gå ner i ett sånt pyttehål med en platta som lock. Fick se olika fällor vietnameserna satte upp för de amerikanska soldaterna. Men allt som allt var det väldigt turistigt.
Alla känner ju till Vietnam kriget och vad amerikanarna gjorde. Dessa tunnlar är alltså ett nät av tunnlar som sammanlagt är 250 km. De lägsta ligger ca 10 m under gjorde. Oerhört trånga, men med olika rum där man levde och lagade mat. De finns på flera ställen i Vietnam och folk levde alltså under jord i upp till 10-15 år.
När vi kom tillbaka packade jag och checkade ut. Nu var det till att vänta till 23.30 då jag skulle gå till bussen.
Hade tänkt försöka skicka hem lite saker som vägde i min ryggsäck, men postkontoret var stängt. Det fanns ett annat som jag lyckades leta upp, men deras regler gjorde det för krångligt så struntade i det.
Hängde lite uppe i baren, och sedan nere i foajen tills jag äntligen kunde dra mig till bussen. En sån lyxig sovbuss!
Så nu är jag i Dalat som ligger 1500 meter över havet, vilket gör att det är svinkallt! Tappade bort min regnjacka på phi phi, och har inte behövt någon sedan dess. Men här behövs det verkligen. Solen skiner nu så det är som en av de där första soliga vårdagarna hemma. Varmt och skönt i solen men kallt och ruggigt i skuggan. I morgon ska jag på en motorcykel tur så jag hoppas just nu att Johanna eller Klara, som också är här och gör en sån tur idag, har jackor som de inte behöver i morgon och därför kan låna ut till mig. Annars blir det till att köpa en.
Jag gillade Ho Chi Min väldigt mycket, en storstad men inte gigantisk som Bangkok. Ja, skulle absolut kunna åka tillbaka. :-)
Reminder note till mig själv:
Flygplatsen och taxin
Sam
"Brolle"